Ökenäventyr

På söndagskvällen var vi ett gäng som gav oss ner till Döda Havet och öknen för att campa. Vi var fem personer, en svensk och fyra brasilier. Omgiven av brasilier så att säga. Men jag hade absolut inget emot det. Brasilierna här är trevliga prickar! Vi tog en buss ner mot En Gedi, men hoppade av innan vid en checkpoint, i närheten av ett litet samhälle som heter Metsoke Dragot. I närheten? Ja, det var ju närmare en två timmars promenad att ta sig dit från checkpointen. Men vi tog oss dit i alla fall så småningom. Innan snackade vi lite med soldaterna i checkpointen. Trevligt folk. När vi lite försynt frågade om vattenpåfyllnad, svarade de med att ge oss några redan påfyllda vattenflaskor, helt gratis. Det är såhär som soldater ska vara! Trevliga och hjälpsamma mot vanligt folk.

Skönt gäng!

Nåväl, efter två timmars promenad, var vi vid Metsoke Dragot. Då var klockan närmare midnatt. Vi gav oss ut i omgivningen för att hitta en tältplats, och hittade snart en hyfsad plats, med en färdig-uppsatt eldstad. Vi satte upp tältet och gjorde upp en eld. Som bränsle använde vi torra buskar som växte lite varstans där i öknen. Över elden bakade vi sedan pinnbröd. Dessa avnjöts sedan tillsammans med ymnigt med nutella. Gott!! Vid tvåtiden var vi alla i "säng".

No stress...

Pinnbrödsbakande på kvällen :)

Pinnbrödsbakande på kvällen :)

Vår lägerplats

Vår lägerplats

Vid sjutiden på morgonen väcktes vi av den uppgående solen. Det var riktigt vackert att se solen gå upp över Döda Havet och Jordanien på andra sidan. Ingen av oss kunde väl påstå att vi sovit speciellt bra, men det kanske man inte ska begära av sin första övernattning i en öken. Efter att ha ätit frukost och packat ihop våra grejer, var planen att vi skulle ge oss ut och vandra på en vandringsled som utgår från Metsoke Dragot. Men innan dess behövde vi fylla på vatten. Det låter kanske inte så svårt, det fanns ju som sagt ett samhälle i närheten. Men Israel är inte som i Sverige. Samhället, eller bosättningen, var omgärdad av ett stängsel, och när vi ringde på porttelefonen vid porten, så ville ingen öppna för oss. Så Christino (en av brassarna) tog sig in "illegalt" för att försöka hitta någon som kunde hjälpa oss med vattenproblemet. Men ingen ville hjälpa honom. Det hela slutade med att vi lyckades tigga till oss några liter vatten av några andra vandrare. Och så hittade Chris en kran där inne på området där han fyllde på vatten, men detta vatten smakade vedervärdigt. Men lyckligtvis behövde vi aldrig dricka av det.

Soluppgång över Döda Havet. Horisonten är Jordanien.

Ready to go :)

Så begav vi oss av. Vandringsleden gick först genom ett kargt och ganska dött ökenlandskap och bjöd på en del klättrande. Så småningom ledde den ner i en s.k. Wadi, dvs en uttorkad flodbädd. Wadi Darga heter den. Riktigt häftigt, man vandrade som i en klyfta med höga berg som majestätiskt reste sig på båda sidor om en. Men det var ingen lätt vandring. På flera håll var fanns vattenpölar kvar, vissa så djupa att man var tvungen att simma för att ta sig över. Och på vissa passager stupade det så brant att vi var tvungna att använda vårt medhavda rep för att ta oss igenom. Faktum är att inga vandrare släpps ner i wadin utan rep. Det är ibland helt nödvändigt för att ta sig fram. På vissa ställen finns dock stegpinnar i berget, men långt ifrån på alla ställen. Personligen så gillade jag att det var utmanande med en del klättrande och så. Men det gjorde inte alla i vår grupp, speciellt inte en av tjejerna. Det var riktigt synd om henne, men det enda sättet att komma någonvart var ju att följa wadin åt antingen det ena eller andra hållet. Men alla klätterpassager, och det var många av dem, gjorde att det tog väldigt lång tid för oss att ta oss fram. Även faktumet att vi släpade med oss en massa campingutrustning gjorde inte saken bättre. Vi hade visserligen packat våra grejer i plastpåsar inne i ryggsäckarna, men de blev ändå väldigt tunga pga allt vatten som de sög i sig.

Titta gärna på videon: http://www.youtube.com/watch?v=zbs8aWnoqp8

Öken

Vandrare i öknen

Fler vandrare i öknen

Grotta

Ner i wadin!

Lägg till bildtext

Ibland fick vi hissa bagaget såhär.

Vandrare i wadin

Vandrare i wadin

The awesome brazilians!!!

...and me :)

Så summa summarum så var vi fortfarande kvar i wadin när det började mörkna på kvällen, trots att vi börjat vandringen redan på morgonen. Detta var knappast vad vi hade planerat. Vi hade tänkt ta oss till Ein Bokek och bada i Döda havet på eftermiddagen, efter att ha avslutat vandringen. Men nu var vi istället tvungna att ta oss ut ur wadin i mörker. Men vi var inte ensamma om det. En grupp unga ortodoxa judar från Jerusalem hade kommit ikapp oss och blivit sinkade av ett av våra förseningsmoment. Så vi satt nu alla i samma båt, eller rättare sagt i samma mörka wadi. Vi organíserade oss så att de som hade ficklampor gick utspridda i gruppen, för att hjälpa alla att ta sig ut. På något sätt hamnade jag i täten med min ficklampa och blev i praktiken den som fick leda denna brokiga skara människor som bestod av en svensk, fyra brasilier och kanske 15 ortodoxa judar från Jerusalem, ut ur wadin. I stundens hetta var det ingen angenäm känsla att inte ha en aning om hur långt det var kvar. "Tänk om batterierna tar slut i ficklampan", "Tänk om någon faller och skadar sig". Men inget av dessa scenarion inträffade. Jag vet inte exakt hur länge vi vandrade där genom wadin med hjälp av ficklampornas ljus, men det var gott och väl en timme. På vissa ställen var terrängen så svår att jag fick ta mig igenom en passage, och sedan stå och lysa med ficklampan så att de andra kunde ta sig igenom. Men tack och lov, alla tog vi oss till slut helskinnade ut ur wadin, och ingen saknades och ingen hade skadat sig. När vi sent omsider nådde bilvägen, hade vi vandrat i 12 timmar. Tanken på hur vi skulle komma hem hade jag hela tiden skjutit undan i mina tankar, för att istället fokusera på att ta oss ut ur wadin. Men jag behövde aldrig tänka på det. Den judiska gruppen hade beställt en minibuss som stod och väntade på dem vid vägen, och det fanns platser över. Så vår grupp fick också komma med upp till Jerusalem, helt gratis. Detta ser jag som ett exempel på Guds omsorg. Verkligen. När jag lite försynt frågade vad vi skulle betala, sa ledaren för den judiska gruppen bara "God will pay."

I Jerusalem köpte vi pizza, som sedan förtärdes i väntan på bussen hem. Ca vid midnatt var vi äntligen tillbaka på Yad Hashmona, trötta och frusna, men många upplevelser rikare.

Liten reflektion såhär i efterhand: Vår vandring genom wadin blev för mig en bild av livet som kristen. Det är inte alltid lätt, ibland tvingas man gå igenom svåra perioder. Man behöver kämpa ibland. Ibland känns det väldigt hopplöst. Ibland undrar man om man nånsin kommer att ta sig igenom allt. Men det som väntar oss i slutet av vandringen med Jesus uppväger alla svårigheter som vi må ha här i livet. Himmelriket väntar oss. I det här fallet symboliserades himlen av att komma hem, ta en lång varm dusch och krypa till kojs i sin säng.