tisdag 30 april 2013

Arkeologi

Åkte med några vänner ner till Döda Havet och Masada för ett par dagar sen. Målet med utflykten var egentligen inte Masadaklippan, som jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Istället tänkte vi titta på något som ligger precis intill Masada, nämligen det som skulle kunna vara ruinerna av den bibliska staden Gomorra, som Gud förstörde genom att låta det regna eld och svavel över den. Jag hade sett en dokumentär om några som hade begett sig dit och hittat svavel. Så jag ville gärna bege mig dit också för att också hitta lite svavel. Dokumentären kan du se här http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=XzVR5HTcR1I&feature=endscreen

När vi var framme vid Masada bestämde vi oss trots allt för att först bestiga berget. Vi gick till fots den här gången. Det blev mitt andra besök på Masadaklippan under min vistelse här i Israel.
Ready 2 go!

Det vita området är det som skulle kunna vara ruinerna av Gomorra.

Efteråt begav vi oss ut bland ruinerna av Gomorra. Det tog oss ett tag innan vi hittade något svavel, men efter en hel del letande så hittade vi slutligen en del. Häftigt det här alltså! Ett strålande bevis på att berättelsen om Sodom och Gomorra är sann, men också på att Gud existerar! Kolla här http://www.youtube.com/watch?v=j0zo5Fs3Tf8&feature=youtu.be
Kanske resterna av en sfinx?

En annan märklig struktur

Svavelkulor


Från Första Mosebok 19: "Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar. Då lät HERREN svavel och eld regna ner från himlen, från HERREN, över Sodom och Gomorra". Jag har själv hittat en del av detta svavel, och om de inte tar ifrån mig det på flyget så kommer jag ta med mig det hem också!

tisdag 23 april 2013

Jaffa

Sedan förra inlägget har det varit Israels självständighetsdag. Vid 2 tillfällen gick sirener över hela landet, och allt stannade upp under en minut. Första gången, på kvällen den 14 april stod jag på en gågata i Jerusalem. Dagen därpå var jag ledig och åkte till Tel Aviv och Jaffa, och när sirenerna gick på för andra gången stod jag nu utblickandes över en motorväg i Tel Aviv. Det var en häftigt att se hur allt stannade upp, och rörande. Jag filmade det hela: http://www.youtube.com/watch?v=Mior_nW3fjU&feature=youtu.be Anledningen till denna tysta minut är att man vill hedra och minnas alla stupade israeliska soldater.
Israelisk flagga


Staden Jaffa är, till skillnad från Tel Aviv flera tusen år gammal. Tel Aviv är bara drygt hundra år. Jaffa har under lång tid varit en viktig hamnstad i Mellanöstern. Det var från Jaffa som Jona tog båten till Tarsis, när han egentligen hade blivit kallad att gå till Nineve.

Det var trevligt att bara gå runt och titta i Jaffa, som på många sett bevarat sin gamla karaktär. Jag gick till hamnen, och åsynen av alla fritidsbåtar och den salta havsluften fick mig för några ögonblick att känna mig som hemma på västkusten igen. Gick även till loppmarknaden som Jaffa är kännt för. Det var mycket skräp på en gång, men jag hittade ett par nya solglasögon som jag blev riktigt nöjd med. Till lunch åt jag shawarma på ett litet shawarma-ställe som, enligt min restaurang-guide, skulle ha den bästa shawarman i Israel. Och visst var den god, den godaste jag ätit hitills. Så jag håller det absolut inte för omöjligt att det skulle vara den bästa i Israel!
Klocktornet i Jaffa

Loppmarknaden

Tel Aviv sett från Jaffa.

Hamnen i Jaffa

Jag med Medelhavet i bakrunden

Var det såhär valfisken såg ut?

Jag poserande vid ett monument

Best shawarma in Israel!

Jag poserande framför klocktornet


Avslutade min dag i Jaffa med att ta ett dopp i Medelhavet, det andra doppet i mitt liv. Riktigt skönt! Och den här gången blev jag inte uppjagad av några badvakter heller :-)
Stranden vid Medelhavet!


När jag skulle hem, förverkligade jag en gammal dröm, nämligen den att någon gång åka tåg från Tel Aviv till Jerusalem. Ja, det går faktiskt redan idag tåg mellan städerna, men många människor verkar inte känna till detta. Och inte många verkar utnyttja möjligheten, bara ca 1/3 av sätena var upptagna. Kanske beroende på att tågstationen i Jerusalem ligger i andra änden av stan än busstationen. Och tågresan tar längre tid än bussen, och är något dyrare. Men resan bjöd på vackrare vyer, och så är ju tåg bekvämare än buss i min mening. Speciellt när tåget kom in i bergsbygden och började sin klättring upp mot Jerusalem var det väldigt vackert. Järnvägen följer en naturlig bäckravin, som slingar sig fram mellan kullarna. Således slingrar sig även tåget fram mellan kullarna som en enorm orm. Tog en hel del bilder under tågresan, men de är tyvärrr inte av så bra kvalité, pga. det inte allför vältvättade tågfönstret.
Tåg

Vy från Judéens bergsbygd

Vy från Judéens bergsbygd

Vy från Judéens bergsbygd

onsdag 17 april 2013

Västbanken (eller Judéen och Samarien)

Gick en sväng till Västbanken (eller som man säger i Israel: Judéen och Samarien) häromdagen. Gick? Ja, Yad Hashmona ligger bara några kilometer från gränsen och barriären som man från Israels sida har byggt som skydd mot terrorister. Av någon anledning så fascineras jag av sådana här fenomen; politik, makt, instabilitet, militära installationer, separationsbarriärer etc.

Så en dag när jag var ledig fyllde jag på vattenflaskan och gav mig av för att ta mig en närmare titt på hur barriären är uppbyggd. Från början var vi två stycken som tänkte gå, men min kompanjon backade ur, så jag gick själv. Efter ungefär en timmes vandrande nådde jag fram. Det ord som man ofta använder för barriären i svensk media är ofta muren. Detta är dock ganska missvisande, eftersom mindre än 10% av barriären består av en mur. Det är i de mest tätbefolkade områdena som man byggt en mur. Resten består av stängsel. Men det innebär inte att det är särskilt lätt att passera obemärkt. Jag skulle nog säga att det är omöjligt. Det är nämligen inte vara ett stängsel, utan fyra stycken som man måste ta sig förbi. Och inte nog med det, men låt oss börja från början. Om man, som jag gjorde, kommer från den Israeliska sidan, så möts man först av ett parti taggtråd. Sedan, efter kanske 10 meter, ligger en 2-filig asfalterad väg, som bara används av militären. Denna väg medger lätt och snabb åtkomst till alla punkter utefter barriären. Efter vägen ligger ett parti krattad sand, kanske tre-fyra meter brett. Faktum är att jag såg en traktor köra förbi med en stor kratta där bak, som krattade sanden. Sedan kommer ett stängsel. Sedan följer ytterligare ett parti sand, och sen kommer ett kraftigare stängsel. Och sedan kanske 10 meter till, och ytterligare ett parti taggtråd. Jag fick intrycket av att den israeliska sidan var mycket grönare med mer vegetation än den palestinska sidan.
Ett litet samhälle på andra sidan barriären

Här syns barriären som slingrar sig uppför bergssluttningen

Det lilla samhället med barriären i förgrunden

En tillfartsväg till militärvägen längs med barriären. Utrymmet mellan grinden och marken var tillräckligt stort för en människa att ta sig under, men jag undvek detta...

Här syns tydligt hur barriären är uppbyggd.

Ungefär mitt i bilden syns en traktor som krattar sandpartiet längs med militärvägen.
Den här barriären är ju som bekant en ganska så kontroversiell grej. Personligen så tycker jag att Israel gör helt rätt i att skydda sina medborgare från självmordsbombare. Och statistiken visar att antalet självmordsattentat i Israel har minskat sedan barriären byggdes.

onsdag 10 april 2013

Ökenäventyr

På söndagskvällen var vi ett gäng som gav oss ner till Döda Havet och öknen för att campa. Vi var fem personer, en svensk och fyra brasilier. Omgiven av brasilier så att säga. Men jag hade absolut inget emot det. Brasilierna här är trevliga prickar! Vi tog en buss ner mot En Gedi, men hoppade av innan vid en checkpoint, i närheten av ett litet samhälle som heter Metsoke Dragot. I närheten? Ja, det var ju närmare en två timmars promenad att ta sig dit från checkpointen. Men vi tog oss dit i alla fall så småningom. Innan snackade vi lite med soldaterna i checkpointen. Trevligt folk. När vi lite försynt frågade om vattenpåfyllnad, svarade de med att ge oss några redan påfyllda vattenflaskor, helt gratis. Det är såhär som soldater ska vara! Trevliga och hjälpsamma mot vanligt folk.
Skönt gäng!


Nåväl, efter två timmars promenad, var vi vid Metsoke Dragot. Då var klockan närmare midnatt. Vi gav oss ut i omgivningen för att hitta en tältplats, och hittade snart en hyfsad plats, med en färdig-uppsatt eldstad. Vi satte upp tältet och gjorde upp en eld. Som bränsle använde vi torra buskar som växte lite varstans där i öknen. Över elden bakade vi sedan pinnbröd. Dessa avnjöts sedan tillsammans med ymnigt med nutella. Gott!! Vid tvåtiden var vi alla i "säng".
No stress...

Pinnbrödsbakande på kvällen :)

Pinnbrödsbakande på kvällen :)


Vår lägerplats
Vår lägerplats

Vid sjutiden på morgonen väcktes vi av den uppgående solen. Det var riktigt vackert att se solen gå upp över Döda Havet och Jordanien på andra sidan. Ingen av oss kunde väl påstå att vi sovit speciellt bra, men det kanske man inte ska begära av sin första övernattning i en öken. Efter att ha ätit frukost och packat ihop våra grejer, var planen att vi skulle ge oss ut och vandra på en vandringsled som utgår från Metsoke Dragot. Men innan dess behövde vi fylla på vatten. Det låter kanske inte så svårt, det fanns ju som sagt ett samhälle i närheten. Men Israel är inte som i Sverige. Samhället, eller bosättningen, var omgärdad av ett stängsel, och när vi ringde på porttelefonen vid porten, så ville ingen öppna för oss. Så Christino (en av brassarna) tog sig in "illegalt" för att försöka hitta någon som kunde hjälpa oss med vattenproblemet. Men ingen ville hjälpa honom. Det hela slutade med att vi lyckades tigga till oss några liter vatten av några andra vandrare. Och så hittade Chris en kran där inne på området där han fyllde på vatten, men detta vatten smakade vedervärdigt. Men lyckligtvis behövde vi aldrig dricka av det.
Soluppgång över Döda Havet. Horisonten är Jordanien.

Ready to go :)

Så begav vi oss av. Vandringsleden gick först genom ett kargt och ganska dött ökenlandskap och bjöd på en del klättrande. Så småningom ledde den ner i en s.k. Wadi, dvs en uttorkad flodbädd. Wadi Darga heter den. Riktigt häftigt, man vandrade som i en klyfta med höga berg som majestätiskt reste sig på båda sidor om en. Men det var ingen lätt vandring. På flera håll var fanns vattenpölar kvar, vissa så djupa att man var tvungen att simma för att ta sig över. Och på vissa passager stupade det så brant att vi var tvungna att använda vårt medhavda rep för att ta oss igenom. Faktum är att inga vandrare släpps ner i wadin utan rep. Det är ibland helt nödvändigt för att ta sig fram. På vissa ställen finns dock stegpinnar i berget, men långt ifrån på alla ställen. Personligen så gillade jag att det var utmanande med en del klättrande och så. Men det gjorde inte alla i vår grupp, speciellt inte en av tjejerna. Det var riktigt synd om henne, men det enda sättet att komma någonvart var ju att följa wadin åt antingen det ena eller andra hållet. Men alla klätterpassager, och det var många av dem, gjorde att det tog väldigt lång tid för oss att ta oss fram. Även faktumet att vi släpade med oss en massa campingutrustning gjorde inte saken bättre. Vi hade visserligen packat våra grejer i plastpåsar inne i ryggsäckarna, men de blev ändå väldigt tunga pga allt vatten som de sög i sig.

Titta gärna på videon: http://www.youtube.com/watch?v=zbs8aWnoqp8
Öken

Vandrare i öknen



Fler vandrare i öknen

Grotta

Ner i wadin!

Lägg till bildtext

Ibland fick vi hissa bagaget såhär.

Vandrare i wadin

Vandrare i wadin

The awesome brazilians!!!

...and me :)


Så summa summarum så var vi fortfarande kvar i wadin när det började mörkna på kvällen, trots att vi börjat vandringen redan på morgonen. Detta var knappast vad vi hade planerat. Vi hade tänkt ta oss till Ein Bokek och bada i Döda havet på eftermiddagen, efter att ha avslutat vandringen. Men nu var vi istället tvungna att ta oss ut ur wadin i mörker. Men vi var inte ensamma om det. En grupp unga ortodoxa judar från Jerusalem hade kommit ikapp oss och blivit sinkade av ett av våra förseningsmoment. Så vi satt nu alla i samma båt, eller rättare sagt i samma mörka wadi. Vi organíserade oss så att de som hade ficklampor gick utspridda i gruppen, för att hjälpa alla att ta sig ut. På något sätt hamnade jag i täten med min ficklampa och blev i praktiken den som fick leda denna brokiga skara människor som bestod av en svensk, fyra brasilier och kanske 15 ortodoxa judar från Jerusalem, ut ur wadin. I stundens hetta var det ingen angenäm känsla att inte ha en aning om hur långt det var kvar. "Tänk om batterierna tar slut i ficklampan", "Tänk om någon faller och skadar sig". Men inget av dessa scenarion inträffade. Jag vet inte exakt hur länge vi vandrade där genom wadin med hjälp av ficklampornas ljus, men det var gott och väl en timme. På vissa ställen var terrängen så svår att jag fick ta mig igenom en passage, och sedan stå och lysa med ficklampan så att de andra kunde ta sig igenom. Men tack och lov, alla tog vi oss till slut helskinnade ut ur wadin, och ingen saknades och ingen hade skadat sig. När vi sent omsider nådde bilvägen, hade vi vandrat i 12 timmar. Tanken på hur vi skulle komma hem hade jag hela tiden skjutit undan i mina tankar, för att istället fokusera på att ta oss ut ur wadin. Men jag behövde aldrig tänka på det. Den judiska gruppen hade beställt en minibuss som stod och väntade på dem vid vägen, och det fanns platser över. Så vår grupp fick också komma med upp till Jerusalem, helt gratis. Detta ser jag som ett exempel på Guds omsorg. Verkligen. När jag lite försynt frågade vad vi skulle betala, sa ledaren för den judiska gruppen bara "God will pay."

I Jerusalem köpte vi pizza, som sedan förtärdes i väntan på bussen hem. Ca vid midnatt var vi äntligen tillbaka på Yad Hashmona, trötta och frusna, men många upplevelser rikare.

Liten reflektion såhär i efterhand: Vår vandring genom wadin blev för mig en bild av livet som kristen. Det är inte alltid lätt, ibland tvingas man gå igenom svåra perioder. Man behöver kämpa ibland. Ibland känns det väldigt hopplöst. Ibland undrar man om man nånsin kommer att ta sig igenom allt. Men det som väntar oss i slutet av vandringen med Jesus uppväger alla svårigheter som vi må ha här i livet. Himmelriket väntar oss. I det här fallet symboliserades himlen av att komma hem, ta en lång varm dusch och krypa till kojs i sin säng.








måndag 1 april 2013

Pesach och annat kul

Tiden tenderar att flyga iväg när man har roligt. Och det är det som händer i mitt fall. Det känns inte som det var länge sen sen det senaste inlägget här, men nu ser jag att det var 10 dagar sedan...

Under tiden sedan senaste inlägget har Pesach, eller Passover infallit här i Israel. Det som judarna firar vid Passover är judarnas uttåg ur Egypten. Den kristna motsvarigheten är ju som bekant påsken.

Dagarna innan Passover var hektiska med mycket städande. Allt behövde vara perfekt rent.
I 2 Mos. 12:19 står det: "Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus. Var och en som äter något syrat skall utrotas ur Israels menighet, vare sig han är främling eller född i landet." Yad Hashmona är inget religiöst judiskt ställe, utan som bekant messianskt judiskt. Men detta skriftställe efterlever man ändå. Så under en veckas tid har det enda brödet som serverats här varit osyrat, dvs. inget mjukt bröd. Det var intressant att uppleva detta. Och för oss kristna och messianska judar så har det även en djupare andlig mening. När vi renar huset från surdeg, åminns vi vad Jesus gjorde på påsken, nämligen att han renade våra hjärtan från synd.

En Pesach-gåva till var och en av volontärerna!

Drama
På måndagskvällen hade allt moshavfolk en Pesach-måltid tillsammans. Volontärer var också inbjudna. Jag jobbade på kvällen, men lyckligtvis kunde jag deltaga ändå. Det var jättetrevligt. Några av barnen på moshaven spelade upp ett drama som föreställde hur det judiska folket var slavar i Egypten.

Åkte till Tel Aviv för ett förlängning-av-visum-ärende här om dagen. Passade samtidigt på att gå till beachen och ta mig ett bad i Medelhavet. Jag blev lite besviken dock; på de flesta ställena jag passerade var det förbjudet att bada. Och när jag slutligen hittade en strand där bad var tillåtet, gick jag i och fick mig ett bad slutligen. Det kändes gött, och det var riktigt härliga vågor! Men jag hann inte vara i länge, förrän badvakterna började gorma åt mig. På hebreiska, så jag payade inte attention i början. Men snart så insåg jag att det var mig de ropade på, eftersom jag var den ende badaren. Jag gick upp och frågade vad de ville. "You can't swim here, it's dangerous" sade en av dem. "Okay" svarade jag motstulet och gick och satte mig för att sola på stranden istället. Men det var härligt så länge det varade i alla fall, och jag kan nu stolt säga att jag nu har badat i Medelhavet!

Medelhavet!!!

 




Centralbusstationen i Tel Aviv. Vissa källor gör gällande att det är den är världens strörsta busstation!
Åkte till flyplatsen här om dagen. Några svenska vänner skulle ankomma till Israel. Hade kollat upp i förväg på nätet med vilken flight de skulle komma, och så var jag där i förväg och kunde överaska dem med att vara där och välkomna dem till Israel. Det blev lyckat. Samma kväll träffade jag Linn och Johanna på Shevet i Jerusalem. Vi hade en trevlig kväll tillsammans.
Goda vänner!